Det känns som att i onsdags slog det mig hur mycket jag verkligen älskar Charlie. När det helt plötsligt fanns en risk att han skulle dö, lämna mig, så insåg jag hur mycket jag verkligen behöver honom. Även om han är jobbig 50% av tiden så är han min älskade bebis och jag behandlar honom som min egna son, jag oroar mig hela tiden över honom. Nu kan jag inte säga godnatt utan att gosa med honom och säga att jag älskar honom, jag kan inte säga hejdå utan att säga att jag älskar honom. För plötsligt bara händer det, de blir sjuka och dör. Det går så fort, det är så enkelt för dom att lämna en. Det får mig o verkligen uppskatta honom mer, även om han springer under sängen trots att jag lagt ner tid för att förhindra det, så kan jag inte låta bli att le åt honom när han kommer springandes i full fart när jag skramlar med godis för att locka ut honom. Min älskade kanin!❤️