Många blogginlägg det blev plötsligt..

Mitt upp i allt detta med Charlie kan jag inte sluta tänka på min förra kanin, Tarzan. Det kanske beror på att imorgon så har det gått 1 år och 1 månad sedan han dog, en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var så hemskt. Minns hur mycket jag grät, hur jag höll honom mot mig och vädjade att han skulle komma tillbaka, usch vad jag saknar honom. Idag har vart en jätte emotional dag, det är nästan som jag visste vad som skulle hända. Imorse var C inte riktigt som han brukar men jag la inte jättemycket märke till det. Jag funderade på att ta med en bok till skolan men visste inte varför men när jag satt hos veterinären önskade jag att jag hade tagit med mig boken. Jag sa hejdå och jag älskar dig lite extra till Charlie innan jag gick hemifrån. Jag skrattade så att jag grät i skolan men jag vet att jag inte grät för att det var roligt, utan för att jag var ledsen, jag fick stoppa mig själv från att på riktigt storgråta. Igår kväll somnade jag tänkandes på Tarzan, vilken underbar kanin han var och hur mycket jag saknade honom, och på hur mycket jag grät när jag kom hem och han hade dött. Jag saknar han så otroligt mycket att jag är i tårar av att skriva detta..

 

Han var en sån ängel till kanin. Jag hade typ hundra sladdar framme i mitt rum, extremt lättåtkomligt, under mitt skrivbord dit han kunde gå när han ville. Men han tog inte ett steg utanför min matta, så han var aldrig under mitt skrivbord och tuggade på sladdar. Han var ju lös i mitt rum 24/7, så vet inte varför jag hade den där enorma kompostgallerburen när jag bara kunde ha den lilla gallerburen med hö och toa framme. Jag ångrar än idag att jag stängde och låste buren den 3 september.. hade jag inte gjort det kanske han hade levt idag..

 

Det var så att han hade vart uppe i stallet i några veckor, det är lägerverksamhet där på somrarna och min syster och stallgänget jobbar där så de passade honom när jag var borta. När jag kommer o ska hämta honom så är hans höhäck på marken utomhus i hans bur och då är det ju blött och äckligt, så då har han inte ätit det för de hade uppenbarlighen knappt bytt det. Så när han får komma hem är magen paj och jag bestämmer att han bara ska få äta hö. Men så blir han jättesvag och förlorar vikt, han orkar inte ens hoppa upp i sängen igen. Jag tänkte inte ens på att kolla tänderna.. Så på min födelsedag den 24 augusti så hoppar han inte upp i min säng på morgonen så jag plockar upp honom och han är svag och bara hänger, jag kan till o med lägga honom på rygg utan att han protesterar. Så jag får i honom vatten och morot och får honom att springa lite i mitt rum, och han blir pigg igen. Men den 3 september så låser jag buren för att han måste vara inne i buren och äta hö hela dagen, så kommer jag hem så har han tryckt sig ut, antagligen genom kompostgallerhålen, och jag tror han bröt nacken då :/ Usch vad jag saknar honom. Jag har pratat om honom hela dagen för min kompis och jag har vart så nära på gråt hela dagen, o jag har nästan känt på mig att det skulle hända någonting med Charlie..

 

Jag kan inte säga det nog, men jag saknar Tarzan så in i helvetes mycket, han var den bästa kaninen jag haft någonsin. Det är jättehemskt att säga det så som situationen är nu men jag hade ärligt hellre haft Tarzan än Charlie... jag älskar Charlie till Jupiter och tillbaka femhundra gånger men jag älskar Tarzan snäppet mer. Han var snäppet en bättre kanin. Jag får hoppas att C blir lika väluppfostrad som T när han blir äldre.. C är bara 1 år och Tarzan var 2 när jag fick honom, 3 när han dog.. Så det finns väl hopp ;) Men aa, saknaden är fortfarande extremt stor.